Glad, förtvivlad, rädd, stolt, skärrad, panikslagen, lycklig

(Detta inlägg är hämtat från vår "familjeblogg" den 30/7)
Jag lovar att tårarna sprutar när jag skriver detta. Vad får man skriva? Är det synd om oss? Det finns ju de som har det värre! Man skall vara positiv. Måste ändå säga att jag pendlar mellan alla sinnesstämningar som finns. Varför dessa känslor? Jo i natt föddes som jag skrivit tidigare vår nye guldklimp Eric, navelsträngen 4 varv runt halsen fixade han, trots att han verkade helt livlös när han kom ut, galant men samtidigt som jag såg att han "kom tillbaka" så såg jag också en rejäl gomspalt (läpp-, gom-,och käksplat) hjälp! Hur fan skall detta bli var min första tanke, mobbad och utfryst, eller? Jag mådde illa, grinade och spydde. Det tog närmare tre timmar innan jag kunde se på honom, tre timmar som ta mig fan var de värsta i mitt liv. Jag borde vara lycklig men kände mig bara frustrerad och panikslagen. Jag vet att min reaktion är både egoistisk och fruktansvärt ytlig, men jag kan inte ljuga, det var exakt så jag kände och tänkte, detta trots att världens största hjältar låg där bredvid mig, Tina & Eric! Tina ja, denna underbara tjej, så förbannat stark och strong! Förlossningen som bara den är värd ett eget kapitel i våra memoarer klarade hon galant. Inte nog med att hon fixade smärtan, hon var så ruggigt stark mentalt när det hettade till, var får du alla krafter ifrån?
Efter ett antal timmar kom då våra två andra guldklimpar till oss, jag var livrädd för deras reaktion, tänk om de känner sig lurade på den där vackra och gulliga bebisen? men inte, i deras värld så var detta den absolut finaste bebis som någonsin fötts, tänk om jag kunde ha en aning av dessa tre och sjuåringars förstånd tänkte jag då. Ryck upp dig Lasse, han är ju för fan frisk!!!!!!!!! Det finns dessutom hjälp att få, har jag bara ljugit och snackat skit när jag pratat om positivt tänkande?
En lång rad av operationer är att vänta, Akademiska i Uppsala kommer att bli platsen för dessa. När det gått upp för Tina att det kommer att ske där sa hon spontant,då kan säkert hela familjen bo på hotell och ha det mysigt, så tänker en sann optimist!
Hur som helst är det en stolt och MYCKET lycklig pappa som nu sitter här och skriver, skriver om sånt han inte vet om man får skriva om, kanske tycker Ni att detta är självömkan och tiggeri om medlidande, men jag kan lova att det inte är det som det handlar om! Tack vare att jag tillåtit mig själv att ha dessa tankar känner jag mig nu redo att ta tag i detta tillsammans med min familj, där Eric är ett härligt nytillskott som redan visat prov på en härlig personlighet, gud så snabbt man kan komma att älska en person! Skulle däremot tro att jag kommer att starta en blogg enkom för detta, där alla som vill kan följa förloppet, förhoppningsvis kan det bli något att läsa för personer som hamnar i liknande situationer i framtiden, återkommer med adress till den bloggen längre fram.
Summan av det jag skrivit blir som följer:
Det har varit ett tungt dygn som jag tror stärker familjens band än mer, jag har också bestämt mig för att plocka allt bra som säkert ändå kommer ur detta, även om jag är fullt medveten om att det kommer att komma jobbiga stunder, men viktigast av allt, vi har nu ännu ett underbart barn som vi älskar och som vi dessutom kommer att ge allt för att ge ett fantastiskt liv med massor av skratt!